Som jag skrev förut så tog han det rätt bra när jag kom ut. Men så här i efterhand kan jag tänka att det var chocken som gjorde att han inte sa något speciellt. Även med pappa så började det jobbiga när jag kom ut med att jag ville bli kallad Cim. Jag minns att jag kom hem en dag och han kommenterade på det och frågade varför. Jag försökte förklara och beskriva mina känslor men det kändes inte riktigt som om han ville lyssna eller förstå. Han fick mig mest att känna mig dum för att jag känner som jag gör. Han avslutade med att säga "jag kommer i alla fall inte kalla dig något annat än Carro." och jag kände inte ens att jag kunde säga emot. Vi visste att han inte hade långt kvar så det kändes som en onödig grej att tjaffsa om. Även om det gjorde ont. att han vägrade.

 

Det var många gånger som vi hade liknande konversationer. Han sa en gång att "Ja men man föds ju som en person och ett kön, då ska man väl inte hålla på och ändra det? Man får väl acceptera den man är?" samtidigt som han ibland kunde prata om att det är så viktigt att lyssna på och ta hand om sig själv. Att man måste göra det för att må bra. Det var något jag använde emot honom en gång och sa när han sa att man får väl acceptera den man är. Då fick jag känslan av att han tänkte till lite. Men jag vet inte. Han sa ett par gånger efter att vi diskuterat att han stöttar mig oavsett. Men jag kände det aldrig riktigt så. Det var svårt att känna så när hans handlingar visade tvärtemot. Han försökte sig på ett gånger att fråga om min utredning och vad som skulle hända. Men det var alltid med ett speciellt ansiktsuttryck och det kändes alltid som om han dumförklarade mig lite och tyckte det var lite larvigt.

 

Vi hade dessutom många, många, diskussioner om politik då han röstade på ett parti som jag absolut inte kunde acceptera då det partiet står emot allt jag står för och är. Pappa och en till i familjen röstade på det pariet och det fanns stunder då jag helt seriöst funderade på att bryta helt med dem då jag inte kände mig välkommen eller accepeterad för fem öre. Men det var inte riktigt läge att bryta med någon då det var som det var just då. Men mot slutet så kallade pappa mig för Cim ett par gånger ändå även om han med kroppsspråket visade att det var lite konstigt. Men då kände jag i alla fall att han kanske visst stöttade mig. Så gott han kunde. På sitt sätt.