Jag kommer ihåg att det var en del som frågade mig om jag skulle byta namn, innan jag själv hade kommit fram till att jag ville det, och just då kände jag ingen speciell dragning till det. Men ju mer jag tänkte på det desto mer kände jag att jag kanske ville ha ett neutralt namn. Speciellt om jag sen får börja på hormoner så är det ju skitsamma om folk inte kan se vilket kön man är om man ändå presenterar sig som Caroline. Kände dock att det inte var nödvändigt för mina nära och kära att lära om sig, utan att dom kan få kalla mig Carro. 

 

Det första steget var ju att kolla upp namn som är androgyna och jag skrev en lista på de jag tilltalades av. De tre jag gillade mest var Robin, Kim och Charlie. Kim var det som kändes som absolut mest androgynt och som jag verkligen fastnade för. Det namnet som alla vet kan vara både för kille och tjej. Robin och Charlie är det många som inte ens vet att det är för båda. Det som kändes lite jobbigt var att min ena bror Viktors tjej heter Kim och jag visste att det skulle bli mycket klagomål. Men sen kom jag på att man ju kan stava det som Cim! Det gör ingen skillnad i uttalet visserligen (för nej, det uttalas inte "Sim" som vissa i min familj envisas med) men på det sättet får jag ha kvar mina initialer! =)

Det svåra var dock att "testa" det. Jag visste att jag tycke om det, men skulle jag tycka om det på mig? Men jag har alltid varit en stor nätdejtare och just då så pratade jag med en kille, Alexander. Det stod i min presentation att jag ville bli sedd som en "hen" osv så det var något som vi pratade om. Så frågade han om jag hade några funderar på att byta namn och jag nämnde Cim vilket han tog till sig på en gång. Vi träffades rätt snabbt och han sa aldrig något annat än Cim. Han var en person som ofta sa ens namn så jag fick verkligen känna efter och kom fram till att jag verlkigen gillade det.

Ett tag så var det bara han som kallade mig Cim då jag knappt berättat om det för någon annan. Så kom midsommar som jag firade med massa vänner + Alexander. Jag förvarnade honom om att ingen annan kommer kalla mig Cim bara så han skulle veta det. Sen en bit in på kvällen så reagerade ju mina vänner på att han sa ett namn som dom inte kände till, så en av dom frågade och jag förklarade att det är ett namn jag funderar på att byta till. Resten av kvällen så kallade alla mig Cim. Den känslan. Av att alla bara.. tog till sig och accepterade utan några problem alls.. den är helt underbar. Mina vänner är helt underbara. Jag blir fortfarande helt varm när jag tänker på det! Jag minns att jag gick runt och bara kände mig så jävla glad hela kvällen och det liksom pirrade varje gång någon kallade mig "Cim". Det var nog lite där som känslan av att jag ville att alla, även familj och vänner, skulle kalla mig Cim.

Om jag inte minns fel så dumpade jag Alexander dagen efter eller något. Han var nog inte riktigt för mig. Det var ett par konstiga veckor när jag var med honom, alldeles för intensivt och bara.. nej. Men jag är honom hur som helst evigt tacksam för att han fick mig att ta steget!

Helgen efter så var vi på kryssning och firade Elin som fyllt år, och jag tog då tillfället i akt och presenterade mig som Cim för alla jag hälsade på. Eller ja, så ofta jag kom ihåg det vill säga, det sitter ju som reflex att säga "Caroline" samtidigt som man skakar någons hand :P Jag minns hur min kompis Madde kom fram till mig och skällde ut mig på skoj för att jag förvirrade henne då jag presenterat mig för någon hon pratade med och så hade han sagt något om mig och hon hade inte alls förstått vem tusan han pratade om ^^ Det var även på denna kryssning som jag för första gången träffade någon som öppet var emot mig och den jag är, men den historien tar jag en annan gång!

Bara veckan efter så tog jag det stora steget att komma ut på facebook. Det var så jävla läskigt.