Det händer alltid något med mig under kvällarna på jobbet. Jag jobbar som personlig assistent och jag jobbar i dygn vilket betyder att jag sover här. Så när min brukare har somnat och jag sitter i sängen.. då kommer alltid så jävla mycket tankar. När jag är hemma med Elin så känner jag mig trygg, då har jag som en skyddande barriär runt omkring mig. Ibland kan någon dålig tanke komma men den försvinner snabbt, den sätter sig liksom inte på samma sätt. Där är jag säker. Här är jag sårbar. Jag tittar ut i mörkret, bortom min lysande skärm och känner mig så ensam och utsatt. Jag kan inte skydda mig på något sätt, allt bara kommer och det känns mörkt. Jag har svårt att ens sätta ord på det.

 

Det känns som att jag, efter att jag tog beslutet att vänta med testosteron, har blivit mörkare. Ljuset i tunneln som hade börjat uppenbara sig krympte plötsligt och blev minimalt. Jag börjar bli trött på att vandra här ensam och vilse i mörkret. Jag ångrar inte mitt beslut, jag står fortfarande fast vid att jag tror att det är det bästa. Men.. det känns så förbannat jävla långt. Om vi åker i december och är borta i ca 3 månder så är vi inte tillbaka förrän i mars liksom.. en hel jävla evighet. Det som hade börjat kännas som att det verkligen var på gång, att jag snart snart snart skulle få börja på testosteron. Missförstå mig inte, jag är sjukt taggad på resan och vet att det kommer bli ett minne för livet och jag skulle inte för någonting vilja ställa in den, det är bara väldigt otursamt att det krockar med testosteronet.

 

Sexlusten som hade börjat komma tillbaka har, efter mitt beslut att vänta, har dragit utan att säga vart. Den finns inte att hitta någonstans. Det är lätt att skylla på diverse saker. "Trött', "Mens". "Huvudvärk" osv. Men det är bara bullshit, för lusten finns inte där oavsett. Det är så svårt att försöka förklara det också. Att det faktiskt inte tänder till någonstans inom mig när vi ligger och myser. Det är just bara det, mysigt. De andra känslorna uteblir till bådas, men främst Elins, frustration.

 

Förstår inte varför jag har så svårt att prata om min dysfori heller.. Det behöver inte vara några märkvärdiga saker alls som jag tänker på, men jag tar inte upp det ändå för jag tycker inte om att prata om det. Jag tycker det är lite jobbigt och ja.. jag skäms väl fortfarande lite. Över att jag inte bara kan vara som alla andra, över att jag ska vara så jävla omständig och typ.. röra till allt. Och det blir väl lite av en ond cirkel.. jag känner mig ensam i det och att ingen förstår och pratar därför inte om det, men ingen kan ju förstå just eftersom att jag aldrig pratar om det.

 

 

 

Skulle gärna vilja komma i kontakt med någon som är i liknande situation som jag är. Känner du dig träffad och manad eller vet någon som kanske söker likadant så skriv isåfall till mig på [email protected], skulle tycka det va jätteskönt att bara få babbla lite med någon som kan känna igen sig lite i det jag tänker och känner.