Jag minns mitt första besök på CASM då jag pratade med läkaren. Hon sa att vissa som är intergender går hela vägen och blir män för att de inte orkar med de ständiga frågorna och oförståelsen från de runt omkring. Jag tänkte då att så kommer det inte bli. Jag är stark och kan stå på mig. Men att försöka förklara för människor som inte riktigt vill förstå, det tar på krafterna har jag märkt.

 

 

 

Jag var på kryssning i helgen. Blev väldigt påverkad, dricker vanligtvis inte men hade bestämt mig för att göra ett undantag och såklart så träffade vi en som bjöd på massa shots då. Så hade jag då tydligen rättat någon som referat till mig som "hon" och en kille bakom hade reagerat. Det var inte så mycket mer om det den kvällen, han typ "jag accepterar alla som människor" och vi stod väl där och babblade lite fram och tillbaka. Men så nästa dag så var vi på samma ställe och träffade på samma människor och vi kom in på samma ämne. De undrade varför det var så förbannat jävla viktigt för mig att bli kallad för hen. Först tänkte jag liksom fine, de är lite nyfikna, jag kan förklara. Men sen kunde de inte acceptera mina förklaringar och jag försökte dra lite liknelser. 

- Ja men säg att någon skulle börja kalla dig för hon, skulle inte det kännas lite fel?

- Närå, folk får väl kalla mig vad de vill, jag vet ju ändå att jag är man. Men liksom, du har ju ingen kuk, då är du ju kvinna?

- Så om du fick kuken avhuggen skulle du då inte längre vara man?

- Haha good point! Men nej, fick jag kuken avhuggen skulle jag nog känna mig lite mindre som man.

Och så höll det på, fram och tillbaka. Oavsett vad jag sa så förstod de inte varför det var viktigt för mig att bli kallad hen och jag tror, är nästan helt övertygad om, att om jag sagt att jag var född i fel kön, att jag är man, så skulle vi inte ha samma diskussion om varför det är så viktigt för mig att bli kallad han. Till slut kände jag bara att jag inte orkade stå där och diskutera med människor som ändå inte verkar vilja förstå, fast de säger att de vill det. Kände att det blev en lite mildare repris av förra kryssningen då det var samma ställe, samma ämne men andra människor. Den jävlen ville jag bara ge en rak höger. Riktigt så illa var det inte den här gången, men två gånger känner jag nästan är nog. Men vad ska jag göra? Stå ut med att folk felkönar mig till höger och vänster och bara ta det och gå runt och må dåligt? Eller ta fighten, kanske lyckas upplysa några men ändå fortfarande må dåligt över de som vägrar förstå? Vara en som snällt följer strömmen eller bli en jobbig besserwisser, vilka roliga val man har..

 

Ibland önskar jag att jag inte var jag. Att jag var född som en cis-kvinna eller cis-man. Men då vore jag å andra sidan inte den jag är idag. Men fortfarande. Det vore lite skönt.