Jag är ju super excited över allt som händer, men det här skiftet som jag skrev om i mitt förra inlägg, det har gått väldigt snabbt. Lite från en dag till en annan känns det som och det kommer ta ett litet tag att vänja sig vid detta, men inom just ett specifikt område kommer det bli extra svårt känner jag på mig. Nämligen i min sexualitet. Jag vet liksom inte.. allt jag vet är hur man flirtar med män och kvinnor, som ser mig som kvinna. Människor som ser mig som kvinna och som förutsätter att jag har en kvinnas kropp, så att om vi skulle komma till ett steg när kläder åker av, så är det ingen surprise liksom. 

 

 

Jag har pretty much levt i celibat under ganska många månader pga olika orsaker som inte bara är dysfori-relaterade. Men på senaste har jag haft i tankarna att det vore trevligt att börja dejta igen, jag har börjat känna mig redo för det liksom, att gå in i ett monogamt förhållande. Under den senaste månaden så har jag utvecklat en liten crusch på en man. Jag tänkte och trodde, eftersom att jag har en förmåga att tänka väldigt högt om mig själv, att han var intresserad av mig tillbaka och jag lyckades styra undan alla onda sjävutplånande tankar. Men jag tycker mig nu ha fått ett par ledtrådar ifrån honom som tyder på att han inte är intresserad och genast kommer ångesten och de där fula tankarna. "Klart han inte gillar någon som mig", "Hur ska jag ens kunna hitta någon som gillar mig för den jag är, och som jag gillar och är attraherad av tillbaka??", "Jag kan likagärna stanna i celibat så slipper jag allt det här", "Självklart är han inte intresserad, vad fan tänkte jag med?" osv.

 

Så nu har det nästan gått över till att jag blir lite arg när jag ser honom. Arg för att han är så jävla snygg och "perfekt", arg för att jag känner mig så dum som trodde att det ens skulle kunna leda till något och arg för att jag är jag. Allt hade ju varit så mycket lättare om jag bara varit vad man kallar "normal", men å andra sidan.. vad mycket jag hade missat då!