Mer om mamma
Jag har ju nämnt mamma ett par gånger tidigare men kännt att jag inte velat skriva så mycket för henne har jag planerat ett helt eget inlägg om. I princip alla har ju tagit allting jättebra. Men inte riktigt mamma och pappa. Jag börjar med mamma.
Till och börja men kanske jag ska berätta att jag och mamma inte har någon vidare jättebra relation. Den är väl inte dålig heller, men det har aldrig varit så att jag pratat om känsliga saker med henne eller vänt mig till henne om jag behövt hjälpt eller råd eller liknande. Varför vet jag inte, jag har bara aldrig kännt det förtroendet för henne. Har alltid varit så, så som jag minns det. Enda gången vi pratar känslor är när jag känner att jag måste säga vad jag tycker, och då är det kanske inte alltid jättesnälla känslor. Men nu ska jag hålla mig till ämnet om min könsidentitet och inte blanda in massa annat!
Jag berättade ju historien om när jag kom ut för henne, och att det kändes helt ok. Efter det snacket så pratade vi väl inte så mycket om det. Sen kom jag då ut med att jag ville bli kallad Cim och det rörde väl upp en del känslor hos mamma. Dels var det ju jättejobbigt för att, som jag sa tidigare, Viktors flickvän heter Kim. (sen att vi redan har två Erik och två Elin och det går bra att skilja på spelar visst ingen roll). Detta ledde till att mamma och även Viktor började kalla mig för Sim istället. Vilket dom tyckte var jättekul. Jag inte lika mycket. Vilket senare har lett till "Carro.. Cim.. Sim.. eller vad du nu heter!" varenda gång hon ska säga mitt namn. Jag blir arg bara jag tänker på det. Förstår faktiskt inte hur jävla svårt det kan vara. Självklart förstår jag att det är svårt, det har det varit för alla. Men alla andra har kommit över det och det är få som säger fel nu för tiden. Men det känns som att mamma inte ens riktigt vill försöka och så länge hon inte gör det så kommer hon aldrig komma över det. Men sen var det väl jobbigt för att hon och pappa var de som valde namnet Caroline åt mig. För att de tyckte att det var fint och passade. Då kanske det känns lite extra jobbigt när jag berättar att jag inte vill ha kvar det. Men det är aboslut inte så att jag tycker det är fult på något sätt, det är bara inte jag längre.
Hon har kommit med kommentarer som "Jag födde en dotter och gav henne ett namn.. nu vet jag inte ens vem eller vad du är längre!" Hon har rätt i sina två första påståenden, men förstår inte riktigt hur hon menar med det sista. Jag som person har inte förändras nåt märkvärdigt på sistone. Det är bara namnet, utseendet och vad jag identifierar mig som. Men jag är fortfarande jag. Bara häromdagen så frågade hon hur jag kände över att få lägre röst. Jag sa att det är lite både och, jag är ju lite rädd för att det ska påverka sången, men det kan nog bli rätt najs att kunna ta det lägre tonerna osv. Så sa hon "men jag älskar ju din röst! Den är så fin.." och hon menade säkert inget elakt med att säga så. Men det är svårt att ta det på något annat sätt. Jag tycker väl också om min röst som den är, men den kanske kommer bli ännu bättre och finare efteråt. Det jag menar är att.. mamma känns så rädd för förändringen. Som att allt som kommer ändras kommer bli till det sämre. Självklart kommer det bli annorlunda, men det är inget som säger att det är negativt.
Det känns som om hon på något sätt.. tar det här personligt. Som att det är riktat mot henne och att det är hur det påverkar henne som är det stora. Får också känslan av att hon försöker och vill hitta en förklaring. Något att skylla på. Kanske finns det en anledning, kanske inte. Men oavsett så är det inget man kan skylla på, för det är ingens fel. Det bara är. Jag bara är.
Det är som sagt svårt att prata med henne, dels för att vi ju aldrig haft den relationen men också för att mamma alltid tar allt så hårt. Hon är nog rätt lättkränkt, så det är sällan jag orkar ta en diskussion med henne för det slutar alltid med att jag själv går därifrån och känner att jag varit dum.
Jag önskar att hon kunde.. ta ett steg ut och ifrån sig själv och försöka se det ifrån mitt håll. Eller bara se det för vad det är. Se mig för den jag är. Kalla mig för mitt namn. Mitt namn som jag valt själv för att det är det jag trivs med. Sluta upp med att förlöjliga mig genom att ändra på mitt namn. Hon behöver inte engagera sig mer i utredningen. Bara acceptera det jag valt att göra. Jag skrev ju om första besöket när jag kom hem och var helt förstörd. Där och då hade jag velat att mamma skulle pratat med mig och lyssnat och tröstat. Men egentligen så är jag väl inte speciellt förvånad över att hon reagerade som hon gjorde. Det är lite så det alltid har varit. Hon får ju gärna fråga om det är saker hon undrar över, jag vill bara inte att det ska kännas som en anklagelse på något sätt. Självklart är det jobbigt för henne, jag vill inte förminska det på något sätt. Men jag måste göra det jag måste göra och hon måste hitta något sätt att hantera det på.
Det är på grund av allt det här som min utredare sa att jag och mamma ska få komma på ett möte någon gång sen. Så att mamma kanske kan förstå lite bättre och ser att det inte bara är någon "fas" jag går igenom eller något liknande. Det kan bli intressant känner jag.
När jag var på biblioteket häromdagen så hittade jag en bok om en transkille. Fotade ett par rader som jag tyckte var viktiga och det känns som om de passar in här :)
Läser du det här mamma så är det här inte någon kritik riktat mot dig. Det är ingen idé att bli kränkt och känna dig illa behandlad, för det är inte så det är menat. Det är bara ett faktum på hur det är, så som JAG har upplevt det. Sen kan du har upplevt det på ett annat sätt, men det är din historia. Det här är min och jag tänker berätta den på mitt sätt.
- Cim
