April 2013 var jag en helt vanlig tjej. Jag bodde i Karlstad i en studentlägenhet på 29 kvm på campus och pluggade till socionom. Men i slutet av månaden förändrades mitt liv för alltid. Det är en dag och ett samtal jag aldrig kommer kunna glömma. Det var precis efter att jag skrivit en tenta som mobilen ringde, det var dolt nummer. Jag svarade och i andra ändan hörde jag min bästa väns mamma. Hon berättade att min bästa vän, som jag känt sen jag var 10 år, hade begått självmord under natten. På ett sätt så var det väl inte oväntat, men det var ändå självklart en oerhörd chock och en enorm sorg. Dessutom kände jag mig väldigt ensam i den. Jag hade inte någon i Karlstad på det sättet, så jag vände mig till mitt ex, vilket kanske inte var det bästa men han var den enda jag hade. Men även sen när jag var hemma i Stockholm så kände jag mig fortfarande ensam i det för det var i princip ingen som kände henne som jag gjorde. Jag gick dessutom runt med ett enormt berg av skuldkänslor som jag inte visste vad jag skulle göra av.

 

Det är svårt, om inte omöjlgt, att exakt sätta fingret på vad det var som hände efter det. Det kanske blev lite så att.. sorgen, tankarna, känslorna och bara allt var överallt och ingenstans så jag orkade inte vara någon förutom den jag innerst inne är. Så jag tror att det är där allt började.

 

I augusti samma år lade jag upp denna bilden:

Jag märker nu när jag tittar igenom facebook och tidigare bloggar att det verkligen var här som skiftet skedde. Jag kan väl inte påstå att jag hade någon vidare superkvinnlig stil innan, det var lite vädersberoende. Mycket klänningar och kjolar under våren och sommaren och sen kanske lite mer grabbiga kläder under höst och vinter. När det gällde att klä upp sig så var det definitivt klänning som gällde och oftast smink. Så det var väl efter den sista bilden, då håret var väldigt kort, som jag helt lade undan de kvinnliga kläderna. Sen tog det inte lång tid innan jag klickade hem en binder ifrån e-bay och efter det har jag aldrig använt BH igen och det kändes lite som att.. jag hittade hem. Som att jag verkligen hittade mig själv. Det är väl där, i och med den känslan, som mina tankar på min könsidentitet började dyka upp.