Jag vet att det finns en del transmänniskor där ute vars vänner och familj inte använder rätt pronomen. Självklart är det en övergångsperiod, det tar tid att vänja sig och lära om helt enkelt. För mig är det snart 3 år sen som jag gick ut med att mitt namn är Cim och mitt pronomen hen. Folk säger fortfarande fel, och jag rättar dem fortfarande. Det är många gånger frustrerande och därför är det så otroligt skönt att ha vänner som stöttar och hjälper mig. Som en fest jag var på nyligen, det hände ett par gånger under kvällen att någon sa fel pronomen och då var det genast en kör av röster som ropade "HEN!". Är man inte i den sitsen att ständigt behöva kämpa för att folk ska säga rätt, så är det kanske svårt att förstå hur jäkla fint det känns. Om inte de hade hjälp till så hade jag antagligen bara låtit det vara för att jag inte orkar vara den som ständigt ska rätta folk och vara, i deras ögon, jobbig, speciellt inte på en fest. Hur många gånger har jag inte hört "jaja, men det är svårt!" eller liknande, och då försökt vara förstående fast jag känt mig sårad inombords. När alla hjälper mig att rätta de som säger fel så gör det ju mycket större intryck också, det har ju tagit mig ett tag att komma hit men så värt det har varit! Det är svårt att i ord beskriva hur mycket det betyder för mig att de jag umgås mest med är så stöttande som de är, så att jag känner att jag kan vara mig själv, kan lufta mina tankar och funderingar och bara att veta att oavsett hur jag klär mig eller vilken frisyr jag än väljer att ha etc - så kommer de inte ifrågasätta mig och min könsidentitet.

 

Så till er där ute som inte har den här stöttande atmosfären - jag säger inte att ni ska säga upp kontakten med dem, men jag tror det är superviktigt att göra ett statement. Att sätta ner foten och säga att "nej, nu har det gått tillräckligt lång tid och jag tänker inte längre vara förstående. Det här är viktigt för mig och betyder jag något för dig så får du ändra på dig", och kanske se dig om efter nya, mer HBTQ-vänliga vänner. Vår resa att komma ut som transperson med allt vad det innebär, är jobbigt som det är. Det sista vi behöver är att bli motarbetade av våra nära och kära, vi är värda mer än så!