Jag blir trött på att vara annorlunda. Trött på att vara rädd. Trött på att var en transperson. Trött på att vara stark. Trött på att ständigt kämpa i motvind.

 

Missförstå mig inte. Innerst inne vill jag inte vara någon annan. Den jag är och allt jag varit med om, både bra och dåligt, har format mig till den jag är idag. Men ibland, som tur är ganska sällan, så blir jag så otroligt trött och less på allt. Som vardagliga saker att gå på en allmän toalett. Jag vill inte gå in i vare sig män- eller kvinnorummet. För jag är ingen av dem. Finns det en toalett för funktionsnedsatta så är det mitt förstahandsval, finns det inte så tvingar jag in mig själv till kvinnornas toalett ändå. Jag definierar min minst som kvinna, men jag vet att det är det facket folk sätter mig in, där jag än så länge anses minst konstig om jag går in. 

 

 

Ännu mer vanligt är såklart pronomen. Till slut blir jag så jävla trött på att rätta folk så jag ger upp. Värst är det ju med det som ändå VET att jag har pronomen hen, men konsekvent säger hon. Men det är ändå minst lika jobbigt när någon som inte känner mig automatisk ger mig pronomen hon. "Jag tror hon vill förbi", "Se dig för var du går, du gick nästan in i henne!" osv osv.

 

Och så självklart folk som glor. Speciellt äldre som har lite dålig syn och sitter och kisar mot mitt håll och jag riktigt ser hur kugghjulen jobbar där inne. Men alla andra som glor är lika jobbiga. De som lite diskret försöker titta åt ens håll hela tiden, eller de som knuffar på sin kompis och gör en subtil nick åt mitt håll så att snart kompisarna och sitter och tittar. Eller bara människor som ställer dumma frågor till en.

 

Nu när min kropp också har börjat förändras och rösten har blivit mörkare så har jag också blivit räddare. Rädd för att gå ute själv när det är sent. Att möta en grupp av människor kan göra så mig så otroligt obekväm, många gånger har jag tagit en omväg eller gått över gatan för att slippa möta dem. Jag är rädd för hatbrott helt enkelt. Att någon ska titta på mig med mörka ögon och äckel i blicken. Att någon ska misshandla mig för att jag är den jag är. För att någon ska skada mig på gund av att de är hbtq-fober och inte står ut med att alla människor inte är som de själva.

 

 

Jag önskar att alla kunde få gå i mina skor i en vecka. Få vara mig, få känna mina känslor, få känna hur kränkt jag känner mig varje gång folk skiter i att använda rätt pronomen och även få känna hur glad och lycklig jag blir varje gång någon använder rätt pronomen eller rättar någon annan åt mig. För även om det är jävligt jobbigt att vara transperson så ger det mycket lycka också. Att få se hur folk går ifrån att vara extremt anti till att sen vilja börja försöka för min skull. Glädjen varje gång någon faktiskt vågar fråga en fråga! Om hur det går, hur jag känner, vad jag har märkt för skillnad osv. Det gör mig alltid lika glad! De som faktiskt vågar öppna upp en konversation om det istället för att kanske i hemlighet läsa det jag skriver här. Det tycker jag är fint :)

- Cim