Dygnet som varit så var jag iväg med ett gäng underbara, snygga, härliga brudar på kryssning för att fira Elin som snart fyller 22. Vi hade skitkul, vi käkade god buffé, dansade, skrattade och sprang runt på båten mellan de olika ställena. Men såklart kändes det sjukt jobbigt att vara den enda som ingen kom fram för att försöka dansa med eller ragga på. Ja förutom gubben på 70+ då som ville dansa med mig där vid 3-snåret nån gång men det kände jag mig inte speciellt charmad av. Några av tjejerna gled omkring i sina korsetter och såg sjukt härliga ut och fick en hel del blickar efter sig. Och så var det jag. Jag var ju inte ful på något sätt eller så, men jag var inte den som folk kände "damn" om liksom. Och det är väl en av de svåraste sakerna med hela den här grejen. Att inte riktigt känna att folk vill ha en. Att inte vara en som blir spanad på, att inte var en som folk lite sneaky fösöker hamna framför för att få dansa med, att inte vara en som folk försöker stjäla en kyss av. Förutom att rösten ska förändras på ett dåligt sätt så är detta en av mina största rädslor med att bli den jag innerst inne är. Att inte vara åtrovärd. 

 

 

Dagen efter när vi satt och kollade på showen så bara slog det mig så hårt av någon anledning (var nykter hela kvällen innan så var inga bakiskänslor) och jag var tvungen att gå iväg med min ångest. Jag skyllde på mensvärk så jag kunde gå ner och lägga mig i hytten där ångesten och dysforin bara sköljde över mig. Ångesten över att jag alltid kommer vara den där konstiga personen som antagligen aldrig kommer vara norm varken att vara eller att älska. Den där som folk kommer att ifrågasätta och vägra använda rätt pronomen på. Ångest över kroppen som antagligen alltid kommer kännas lite fel oavsett. Ångest över relationer och känslor.

 

Det är så svårt att prata om den ångesten och dysforin med andra också för jag har ingen i min umgängeskrets som faktiskt på riktigt kan förstå eller hjälpa. När den här rädslan dessutom visar sig i svartsjuka och gör mig till ett riktigt svin och jag beter mig på sätt mot Elin som jag sen skäms för så ökar det bara på ångesten. Så i takt med att jag blir den jag innerst inne är så blir jag också en person som jag inte vill vara. Jag blir en svartsjuk person som inte kan uppföra sig. Och den delen hatar jag.