Åh jag har varit så nervös inför det här. Samtidigt som jag varit jättetaggad. Till slut så var i alla fall dags! Fick komma in och sätta mig och hon berättade lite om sig själv och om avdelningen och sen bad hon mig berätta lite om mig själv. Så jag babblade lite om min uppväxt och oundvikligen så drog jag upp pappa och Alexandra och det är lika jobbigt varje gång. Att än en gång behöva dyka ner i det och beskriva vad som hände och hur jag kände och hur jag tog mig igenom det osv. Det är jobbigt. Speciellt som det ju faktiskt inte har gått så lång tid sedan pappa dog. Hon såg att jag blev ledsen och sa att jag styr vad vi pratar om så om jag inte vill fortsätta prata om det så var det bara att vi gick vidare. Men det skulle antagligen komma upp sen senare ändå så det var lika bra att kötta på, dra av plåstret snabbt liksom. Så vi (jag) babblade på och såg hur hon fyllde nästan två A4-sidor med anteckningar under tiden. Det var bara de sista 5 - 10 minuterna som vi pratade om själva könsdysforin, men det kommer det bli mer fokus på nästa gång! Vi bokade in fyra möten i alla fall så att vi har det bokat och klart redan. Kommer dock dröja 20 dagar innan nästa gång, men sen ska det bli varje vecka!

Hur som helst så kändes det bra i alla fall. Hon var trevlig och verkade bra liksom. Det kanske är dumt att hoppas för då blir besvikelsen bara större om det inte går som jag vill. Men jag tänker hoppas ändå. That's how I do it.