De senaste dagarna har varit fulla av planerande och tänkande. Jag har nämligen bokat en enkelresa till Thailand den 7 december. Jag och ett gäng andra personer ska backpacka i ca 3 månader. Dels har jag funderat mycket på hur jag ska göra med namnet. Passet håller men bilden är så olik mig och jag vill inte hamna i trubbel i ett annat land för att de inte tror att jag är jag. Känns ju onödigt att betala för ett nytt pass då jag ändå kommer behöva göra det sen när jag byter namn, men vill inte byta namn innan jag börjat på hormoner för då MÅSTE jag byta pass och körkort och vill inte göra det förrän hormonerna har verkat så bilden blir så som jag kommer se ut. Men jag beslutade till sist att förnya passet bara och behålla namnet tills allt är klart med testosteron och grejer.

 

 

Så till det stora beslutet. Enligt min läkare så är det ca 3 månaders väntetid på att få frysa ner ägg och sen direkt efter det kan jag börja på testosteron. Vilket jag varit astaggad på för det är ju det jag har väntat på hela tiden. Men då skulle jag isåfall hinna gå på det ca 2 månader innan resan och jag känner att.. det får lov att vänta. Dels för att om jag skulle må dåligt pga testosteron på något vis eller något annat som har med det att göra så vill jag gärna vara i Sverige där jag har mina läkare. Men framför allt för alla andras skull. Eftersom att jag kommer gå in på en mindre dos så kommer det ta längre tid innan det händer något, så de två första månaderna kanske inget speciellt ske. Då vill inte jag åka bort och komma tillbaka 3-4 månader senare och så har MASSOR hänt med mig och så har ingen fått hänga med i det. Jag tror att det är viktigt att de i min närhet, speciellt de som haft lite svårt att förstå och acceptera min könsdysfori, får vara med när min kropp förändras så det inte blir en megachock. Sen vet jag att många är oroliga för att jag bara hoppar in i något (trots över ett års utredning) så förhoppningsvis finner dem de tryggt att jag väntar och åker på den här resan istället då man under såna här resor brukar "hitta sig själv". Nu är jag själv övertygad om att jag inte kommer ändra mig om vem jag är, jag känner ju att jag har hittat rätt i mig själv. Men man ska aldrig säga aldrig och det kan säkert vara bra att tänka och känna efter en extra gång. Det var dock ett jävligt tugnt beslut att ta för jag har ju verkligen längtat och sett fram emot att få börja på testosterong. Nu blir det inte förrän april 2016... Jag vet dessutom att dysforin kommer vara otrolgit jobbig i Asien då det är varmt och man kommer gå i lätta kläder och formerna kommer inte gå att gömma. Jag kommer heller inte orka hålla på med det hela tiden, men jag kommer ändå må sjukt dåligt. Men förhoppningsvis så kommer jag ha så kul under de månaderna att det kommer vara värt det, och då kanske det inte känns så tugnt att komma tillbaka när jag vet att jag får börja på testosteron direkt! :)