Sen igår, efter att jag och Elin kollat på Orange is the new black, så frågade vi varandra "om jag skulle hamna i fängelse, vad skulle det vara på grund av?" Jag frågade mig själv samma fråga och kom fram till att det skulle vara på grund av innehav av anabola steroider. Sen har jag inte kunnat släppa det.

 

Om jag inte får testosteron.. vad gör jag då? Asså... då måste jag ju?  Om jag inte kan få det lagligt och har gett det ett rakt igenom ärligt försök... Vad har jag för val? Det är ju stora risker. man vet väl inte med 100% säkerhet vad man får och hur kroppen reagerar. Det är klart det kan vara farligt. Men som sagt.. vad annars? Men då tänker jag.. det går ju inte att fortsätta träna thaiboxning om jag ska gå på testo utan läkarens intyg. De lär ju misstänka något liksom. Vill ju inte tvingas sluta med den enda sporten som jag verkligen tycker om och trivs med!

 

Det sjuka är också att när jag har läst på en sida jag är medlem på så var det en som frågade hur det skulle påverka ens chanser att få en diagnos om man självmedicinerar, så verkar det som om det ökar chanserna! För då ser dom att man verkligen vill och är man nöjd med resultaten så har de inte så mycket att tvivla på. Var en som tom blev ifrågasatt varför den INTE självmedicinerat då han tydligen hade tillgång till det. Wtf liksom!

 

Hade svårt att somna sen också. Elin märkte att jag inte somnade (rycker tydligen när jag somnar vilket jag då inte gjorde igår) så hon la sig och tittade in i mina ögon, frågade vad jag låg och tänkte på och väntade sen på ett svar. Efter ett tag berättade jag om mina tankar. Jag undrar vad hon såg i mina ögon där igår. Kunde hon se den smärtan jag ständigt är i men som jag så sällan släpper fram? Kunde hon förstå min ångest? Kan en cis-person göra det? Det är väl alltid svårt att sätta sig in i en annan persons ångest.. men en så komplex som denna ju är? Denna ångest över att vara fångad i ett kropp som man inte känner sig hemma i och allt vad det innebär.Denna ständiga smärta varje gång någon säger "hon" om mig. Vilket alla ju gör. Förutom Charlotte. Hon tänker verkligen alltid på det.  I ett av hennes blogginlägg skrev hon om mig i en mening: "Förra året skulle min bryster söka in och hen frågade mig om jag skulle vilja köa tillsammans med henom." Blev helt tårögd och rörd när jag läste det. Jag förstår ju att det är svårt. Hen är inte ens ett helt och hållet accepterat pronomen. Hade kanske varit lättare om jag gått ut med att jag vill korrigera mitt kön och bli kallad "han". Jag orkar heller inte rätta folk hela tiden. Har fullt upp med att rätta folk (familjen) med att säga rätt namn.