Så var det idag dags för besök hos psykolgoen. Kom fram precis i tid trots dessa ständiga jävla förseningar. Omfattande signalfel i Stockholms Södra var det denna dagen. Hur som helst, som jag berättade förut så fick jag förra gången ett papper med fyra rutor. För- och nackdelar med att vara som jag är idag samt för- och nackdelar med att få testosteron. Den karamellen har jag sugit på under veckan och fyllt i lite då och då, fick lite hjälp av Elin också. Så den började vi med att gå igenom idag. Vi kom till tredje rutan "nackdelar med testosteron" där en av punkterna var "Det blir väldigt verkligt för alla". Med det menade jag att min förändring kommer bli verklig och synbar för alla. Kroppen kommer förändras, rösten, ansiktet osv. Det är ju både en för- och nackdel eftersom att det är ju bra att folk verkligen får förstå att det är såpass viktigt för mig att jag gått utredning för att få testosteron. Så frågade hon vad nackdelen var och jag sa att det kanske kunde bli jobbigt för min familj. Det är de som har känt mig allra längst men också de som har svårast med mitt namnbyte (bortsett från Charlotte då). Framförallt mamma tänkte jag på, för ja, hon är ju min mamma. Hon har fött mig och hon var så lycklig över att äntligen få en dotter efter tre söner. Det känns som att det är mamma som har svårast med min förändring. Min psykolog funderade då lite på om vi skulle ha det som läxa till nästa gång, att jag skulle sätta mig ner och prata med mamma om min förändring och gå igenom vad som då eventuellt kommer hända och vad det betyder för mig osv. Men jag kände lite att.. nej. Det skulle bli för känslosamt och jag är väl inte uppvuxen med att man pratar om känsliga grejer och får gråta och sånt liksom. Dessutom känner jag att om jag ska ha ett allvarligt snack med mamma så finns det andra grejer jag hellre pratar om. Sen också att det inte är specellt länge sedan pappa dog så det känns liksom inte som någon bra tidpunkt att börja dra upp massa såna grejer.

Så frågade hon mig om det gjorde mig ledsen att prata om det här och då blev jag ju ännu mer ledsen. Var tvungen att samla mig innan jag kunde fortsätta prata. Vi pratade vidare om det lite och hon sa att hon ju inte kan tvinga mig att prata med mamma men läxa tills nästa gång får istället bli att jag ska fundera på vad det är som gör att jag blir ledsen när vi pratar om det. Så ja, det får jag väl klura lite på fram till nästa onsdag!