När jag var runt 16-års ålder så kom jag ut som bisexuell. Det kändes rätt jobbigt. Men i jämförelse till att komma ut med det här så var det ingenting.

 

Den allra första jag pratade med om mina tankar var min lillasyster Charlotte. Hon är den som har stöttat mig till max i det här. Aldrig varit negativ, aldrig fått mig att känna mig konstig, aldrig suckat eller rynkat på näsan. Hon har bara varit glad för min skull och alltid glatt och nyfiket undrat hur det går. Det var också hon som hjälpte mig att berätta för mamma. Det var kväll och mamma och Charlotte skulle på en promenad för att hämta ut ett paket och dom frågade om jag ville med. Jag hakade på och berättade för Charlotte att jag funderade på att komma ut inför mamma under promenaden, vilket hon tyckte lät jättebra. Men varje gång jag tänkte säga något så fegade jag ut, trots att Lotta gav mig massa uppmuntrande blickar och försökte stötta mig. Men på vägen dit så sa jag inget. Men på vägen hem, när vi inte hade så långt kvar att gå så samlade jag mod till mig och sa "Jag tänker börja utredning angående min könsidentitet." Det blev helt tyst ett tag innan mamma svarade "Ok" följt av lite frågor om vad det innebar osv. Hon kom med vissa kommentarer, som t.ex "Jag var också grabbig av mig när jag var liten men JAG har ändå aldrig velat vara något annat än kvinna" och "Varför binda brösten och vilja operera bort dom för, dom är ju dina!" som jag blev så irriterad på. Jag tänkte att det är väl helt irrelevant hur HON känner om sin kropp? Men nu så här i efterhand så förstår jag att det inte var menat så. Antar att hon mest pratade högt och man utgår ju alltid ifrån sig själv och det var väl rätt mycket att ta in också.

 

Dagen efter på kvällen så var pappa nere i källaren där jag hade mitt rum och jag passade på att berätta för honom. Jag frågade om han hört något ifrån mamma och han sa att hon nämnt någonting om det, så han hade väl lite koll men jag förklarade lite mer ingående för honom också så att han fick höra det direkt ifrån mig. Han tog det det väl helt OK, tror han blev lite chockad, vilket är helt förståeligt. Men det kändes väldigt skönt efteråt att ha berättat det för både mamma och pappa, var lite som en sten som släppte för jag hade verkligen gått och oroat mig för deras reaktioner! Inte för att jag trodde dom skulle ta det dåligt, men man kan ju aldrig var helt säker!

 

De kommande dagarna berättade jag för mina tre bröder också. Rektionerna var typ "jaha, okej" Som att det inte var någon big deal :) Eriks, mellanbrorsans, första kommentar var "så du vill bli kille?", vilket är en fråga jag fått många gånger efter det, men då så inte är fallet så förklarade jag lite mer så han förstod :) Som jag upplever det så har mina bröder inte haft några problem med min könsdysfori, de problem som har uppstått har väl snarare varit när jag bett alla att börja kalla mig Cim, med det är inte bara mina bröder som haft problem med. Det är dock ett kapitel för sig som jag skriva om lite senare! 

 

Sen har vi min moster också som är en av de få som fick veta om mina tankar i ett tidigt skede! Moster och jag har väldigt bra relation och med henne kan jag prata om allt. Framförallt så vet jag att hon alltid reagerar bra, oavsett vad det är jag berättar. Minns att jag inte ens var nervös när jag var på väg till henne. För jag visste att hon skulle ta det bra. Därför räknar jag in henne under kategorin "familj" :) Det var efter första besöket hos psykiatrin som jag åkte hem till henne. Hon var mammaledig så jag kunde komma dit mitt på dagen. Kändes skönt att det bara var hon och deras då 6 veckors bebis hemma så jag kunde få berätta i lugn och ro. Jag hade innan på facebook lagt upp lite kryptiska grejer om att det var en stor dag osv. så hon var ju lite nyfiken redan när jag kom dit. Så jag berättade vad jag hade gjort och mina tankar och som väntat så tog hon det superbra! När jag sa att jag kände mig varken som man eller kvinna svarade hon "Nej, det är klart, du är ju Carro!". Hon skrattade flera gånger och sa att jag är så rolig, men det var ju på ett snällt sätt med mycket värme. Sen sa hon att jag är modig också som gör det jag känner att jag måste, och det är ocskå något som en del har sagt. Men för mig så är det inte en fråga om mod, utan det handlar om att göra det som är bra för en själv. Att ta hand om och lyssna på sig själv. För mig så var det inte ens ett alternativ, det var bara något jag var tvungen att göra.