Lite om farfar också

Jag var ju under mina första åtta år den yngsta i familjen samt den första flickan. Det gjorde väl att jag fick en liten speciell plats hos farfar och farmor. Blev kanske lite extra bortskämd och favoriserad. Jag spenderade mycket tid hos dem när jag var liten, jag var farfar lilla gullflicka osv. Farmor dog för ett par år sedan men farfar is still going strong! Trots att jag haft sån nära relation med honom under hela min uppväxt så har jag ändå haft svårt att berätta för honom om det här. Eller så är det just därför som det varit extra svårt. För jag inte har vetat hur han skulle ta det och tanken på att han skulle ta avstånd ifrån mig var för smärtsam.
 
Jag kom ju ut som bisexuell när jag var runt 16. Jag berättade för mamma och pappa och tänkte att de lär väl föra det vidare till min mor- och farföräldrar. Tänkte jag då. Nu så här i efterhand vet jag inte alls om de gjorde det, de kanske tänkte att jag får ta själv. Så egentligen vet jag inte om farfar vetat om min sexuella läggning förrän ett par månader sedan när jag berättade att jag var tillsammans med Elin. Det var inte planerat alls att jag skulle berätta det där och då och hela situationen var rätt konstigt men han tog det bra. Han sa bara "jaha, är det lika bra det?" "jaa, det är det!" svarade jag och den var det inget mer med det. Så det kändes skönt att ha den biten avklarad och att han tog det bra. Men det här med könsidentiteten har jag inte riktigt pratat om med honom än. Jag hade tänkt berätta om mitt namnbyte men pappa hann först. Vet dock inte hur han berättade det, om han alls drog med min utredning eller om det bara var att jag skulle byta namn. För grejen är att farfar vägrar han med. Han säger att han minsann kommer fortsätta kalla min Carro. Är det så att han inte vet anledningen till varför jag byter namn så förstår jag väl lite, och jag tror att risken är stor för det. Därför satte jag mig för några veckor sedan och började skriva ett brev. Ett brev där jag beskriver mina tankar, känlsor och utredningen samt verkligen ber honom att kalla mig Cim. Men jag har inte slutfört det än. Det var mycket svårare att skriva än vad jag trodde. Men jag borde väl sätta mig ner och slutföra det och sen renskriva det och skicka iväg det. Jag ska bara...
 
- Cim
Anonym skrev

Tack för din blogg! Jag googlade könsdysfori och blogg och landade här, då en väldigt god vän till mig är i samma situation och kom ut till mig för ett litet tag sen. Det du skriver är otroligt intressant och läsvärt, ska bli spännande att följa dig. Jag känner igen min vän i mycket det du skriver även om jag tror att resan kanske blir lite mer åt transhållet så småningom (det spelar faktiskt ingen roll als vad det nu blir). Speciellt i avsnittet om namnet och dina vänner känner jag igen mig, även om jag inte har något problem med det nya namnet, så kommer jag på mig själv att ibland säga eller tänka det gamla (vi har känt varandra i över 20 år), usch vad jag känner mig dålig då. Jag tycker du verkar så fin och modig som skriver så öppet och reflekterat om dina tankar och din familj, tack för det!

Svar: Tack för din fina kommentar! Vilken fin vän du är som självmant googlar och letar information om det, du ska verkligen inte känna dig dålig för att du säger/tänker fel namn, det tar tid!! Jag har själv svårt ibland att kalla min Cim eller referera till mig själv som hen :P Huvudsaken är att man försöker, så känner jag i alla fall :)
Cim

Den 2014-11-06 klockan 16:37:42.

Kommentera inlägget





Kom ihåg mig?









Ladda ner en egen design gratis | Bonusar inom casino, poker och bingo