I förra veckan påbörjade jag min kostrådgivarutbildning. Inför första dagen så tänkte jag att jag skulle försöka att passera som man. Jag skulle tänka på att tala i mitt lägre register, röra mig mer som en man osv. Tänkte att det kunde bli ett roligt experiment, eftersom att jag på den senaste tiden ofta hajat till när jag sett min egna spegelbild och tyckt att det där kvinnliga har börjat försvinna. Så jag körde på och observerade och försökte gissa mig till hur de andra uppfattade mig.

Vid ett tillfälle, under dag två på lunchen, så stod vi ett gäng och diskuterade graviditet och cravings. De pratade om att de ibland blivit så sockersugna när det varit gravida och att man såklart kan tillåta sig att äta lite onyttigt när kroppen är så hormonell. Jag flikade in med att jag är ganska orolig över hur jag kommer må när jag väl blir gravid, eftersom att jag som diabetiker verkligen inte vill äta socker då och riskera svängit bodsocker som kan påverka mitt ofödda barn. Min upplevelse var att det blev en liten kort paus, inte som att folk "VADÅ? Du är väl en kille!?" och blev megaförvirrade, utan mer som att de fick svar på sin undran om vilket kön jag har.



Vid ett senare tillfälle, under dag 3, så stod jag och pratade med en kille om produkten Argi+ från Forever Living som jag är återförsäljare för. Han är också återförsäljare och vi pratade om sötman i den specifika produkten. Jag sa att den förvisso är lite för söt, men den är så bra i övrigt att jag ändå tar den en gång om dagen, varpå han sa "Ja, jag såg att du drack något och tänkte "är det Argi han dricker?"". Jag försökte att dölja mitt superstora leende! Det var definitivt första gången som någon som jag har pratat med och träffat ett par gånger, använde pronomen han om mig! Sen om det var för att han såg mig som kille eller om det var för att han förstod att jag går på testosteronbehandling och helt enkelt använde det pronomen han trodde jag ville ha, det vet jag inte, men ändå, det kändes stort! =D

 

Dagen efter när vi i helklass pratade om hormoner, hur de påverkar kroppen, humör osv så berättade jag öppet om min testosteronbehandling så jag kunde dela med mig av mina erfarenheter kring ämnet. Det kändes ganska skönt att ha det sagt, sjävklart lite nervöst också för tänk om någon skulle vara elak eller ta avstånd typ, men jag personligen tycker det känns bäst att vara öppen med vem jag är. Det är ju spännande att experimentera lite med hur folk kan uppfatta mig, men om folk ska använda rätt pronomen så måste jag ju berätta vilket det är för folk tar ju inte för givet att "hen" är det korrekta. Var lite kul också att se skillnaden. Vi satt i tre rader och jag satt i raden i mitten. När någon av oss på de bakre raderna pratade så var det kanske någon enstaka som vände sig om för att titta på den personen, men när jag berättade om min behandling så hade jag alla ögon riktade mot mig. Kände mig liiite granskad bara! Men sen var det några som kom och frågade lite efteråt, det tycker jag om, när folk vågar fråga! Och jag fick inte några negativa vibbar ifrån någon, så det kändes bra =) Pratade med en på vägen till tunnelbanan och jag passade på att fråga i vilket könsfack hon placerat mig i från början och hennes svar var att hon förstod att jag var på väg någonstans men hon visste inte åt vilket håll, däremot hade hon tänkt på mig som "hon". Nu är det ju två månader tills nästa omgång sätter igång, men tänkte jag ska fråga några fler då, roligt att höra =) 

 

Hur som helst så känns det här verkligen som ett skifte. Som att från och med nu så kommer folk inte konsekvent att kalla mig tjej för det är inte längre så jag uppfattas! Ganska häftigt, men också lite läskigt. Det här har jag ju läst en del om, hur det blir en ganska stor skillnad i hur andra behandlar en, att man förväntas vara på ett annat sätt från människor man inte träffat tidigare och som tror att man är en vanlig cis-man. Tror med andra ord att jag har en ganska spännande period framför mig nu!