Jag har nu, efter ett långt uppehåll, bestämt mig för att börja dejta igen. Jag har ägnat de senaste åtta månaderna åt att hitta mig själv, och innan det var jag i ett förhållande lite till och från. Egentligen har jag väl aldrig dejtat på ett stabilt sätt, men i runda slängar är det ändå ca tre år sen jag iallafall försökte mig på det senast. 

Mycket har hänt på tre år.

 

Då menar jag inte i dejtingvärlden, den ser väl ungefär densamma ut, men med mig har mycket hänt på tre år. För tre år sen var jag i början av min resa, för tre år sen hade jag inga problem med att få folk att svara på min meddelanden eller få till träffar. Idag.. är det lite annorlunda. Jag är väl egentligen inte förvånad, men visst känns det lite jobbigt. En av mina stora rädslor inför att börja med testosteron, var just att inte känna mig åtrovärd, och den känslan iigger ganska nära till hands, när jag gång på gång får nobben. Eller inte ens det, folk bryr sig inte ens om att ge mig en chans. Och OM jag väl får något svar så fallerar det på något annat. Jag är väldigt öppen i min presentation om vem jag är, så att folk ska veta vad de ger sig in på liksom. Som en kille jag pratade med, han bad om lite bilder, vilket han fick, men så sa han att han svårt att känna attraktion utan att se några kurvor. Och eftersom att jag inte är jätteobeväm med min kvinnliga sida så skickade jag två bilder där jag har klänning, och när han då gav mig massor med komplimanger så gjorde det bara att jag tappade intresset. Han får ju gärna tycka att jag är skitsnygg i klänning, men jag vill isåfall ha samma typ av uppmärksamhet och komplimanger när jag är klädd i t.ex kostym. Det skulle aldrig funka att ha en partner som märkbart gillar mig mer i det ena än det andra. 

 

En del av mig tänker att jag får vara tålmodig, ge personen i fråga tid att lära sig, medan en annan del känner att jag faktiskt inte kan hålla på och vara så himla förstående för alla hela tiden. För det innebär ju att jag får ta mig igenom massa olustiga känslor när den andra personer säger/gör fel. Klart det KAN vara värt det, men då ska jag nog falla pladask och verkligen tycka att det är värt det. Tror kanske också att nätdejting inte är det optimala för just mig. Är nog många personer som ser sig som straighta, men som skulle kunna dejta någon som mig om de bara skulle lära känna en lite bättre, bara det att det kanske inte är något de ger sig in på via nätet, när det finns så många andra, mindre komplicerade, alternativ. Så jag tänker att det kanske är lättare att träffa någon the old fashioned way. Hur man nu gör det i dagens samhälle!

Oavsett hur, men när jag väl kommer träffa någon så kan jag ärligt säga att jag är livrädd inför det. Jag är inte på något sätt obekväm med min nakna kropp - när jag är själv. Men tanken på att ta in någon annan i den ekvationen.. hmm, njae. Kanske bra att jag får hem min valp snart, så jag kan lägga all energi på honom istället <3