Igår tog jag mig tid att åka till farfar. Som ni kanske minns så berättade jag tidigare att jag hade skrivit och skickat ett brev till honom. Han hade sen ringt upp mig och tackat för brevet och sa att vi kan prata lite mer senare, med kärlek i rösten och jag hörde att han var rörd. Det var dock ett bra tag sedan och visst har vi träffats ett par gånger man aldrig bara han och jag så det har inte varit tillfälle att prata om det. Så fick jag då just det i uppgift av min kurator, att prata med farfar innan nästa besök. Nästa besök är på fredag så jag kände att det var hög tid att ta tag i det. Så jag åkte hela vägen till Nynäshamn och hälsade på min kära farfar. Jag var där i ett par timmar och vi pratade om allt möjligt. Han sa att han var så glad att jag kom och hälsade på, det skulle han leva på i flera veckor. Vi pratade om vädret, skolan, förbud mot rökning på uteserveringar, pappa, farmor, osv. så till slut så ställde jag frågan om han hade några frågor eller något på brevet jag skickade. Han blev tyst en stund och sen tittade han på mig med tårar i ögonen och sa "Nej, det har jag inte. Jag har läst brevet många gånger  och jag älskar dig så himla mycket och jag vill att du ska vara du och att du ska må bra, det är det enda som betyder något för mig. Mina barnbarn är det viktigaste jag har, det är er jag lever för så det spelar absolut ingen roll, så länge du mår bra.". Jag såg en tår rulla ner för hans kind och jag kände hur mina egna ögon blev alldeles tårfyllda. Min älskade farfar. Jag är så otroligt glad att det är just han som är min farfar. Jag tror inte det finns någon som älskar mig så mycket som han gör. Han har alltid funnit där för mig under min uppväxt, mer än någon annan. Han har hämtat mig från skolan, följt med till keramiken varje tisdag, alltid uppmuntrat mig till att sjunga även när jag var tondöv under mina yngre år, varit med alla viktiga stunder i mitt liv. Han var den första som märkte att jag var sjuk när jag fick min diabetes. Han tog hand om mig när jag stukade foten och hade jätteont. Han har alltid funnits där. Det var väl också därför det var så jobbigt att berätta för honom, att skicka det där brevet. För tänk om... Men han tog det så fantastiskt bra, bättre än jag vågat hoppas och det värmer så i mig att veta att för farfar spelar det ingen roll vad jag identiferar mig som eller vem jag är tillsammans med, så länge jag är glad så är han glad och han älskar mig lite mycket oavsett.

Sen har jag kommit till insikt under dagarna att mamma inte är lika accepterande. Alls. Jag går en kurs där vi ska undersöka oss själva som varumärke så vi har fått en enkät om oss själva att skicka ut. Fick många fina svar av diverse personer och de flesta verkade ha en relativt enad åsikt om mig. Förutom mamma, hennes svar stack klart ut. En av frågorna var hur man uppfattar min klädstil. De vanligaste svaren var "avslappnat", "ledig", "trygg" och "lagom". Min moster kommenterade "Du har gått ifrån att ha klä dig utmanade till den du är idag" och så kommer mammas svar: "rebelliskt" och "utmanade". När jag först läste det blev jag skitsur och undrade vad fan hon menade med det. Sen blev jag ledsen när jag insåg att hon inte alls tycker så. Inte om min klädstil i alla fall, för skulle någon av mina bröder klä sig i mina kläder så skulle mamma inte uppfatta det som vare sig rebelliskt eller utmanade, utan snarare rätt vanligt och lagom. Så det jag insåg var att mamma inte har accepterat mig. Hon ser inte mig för den jag är så det är därför hon tycker så om min klädstil, för att jag går emot normen och så som det "borde vara". Hon ser det som att jag försöker provocera antar jag. Jag och mamma verkar aldrig komma överrens och det kommer vi antagligen aldrig att göra så länge som hon väljer att inte acceptera och se mig för vem jag är idag. Ärligt talat ser jag ingen aneldning att ens försöka komma överrens med henne innan dess. Tyvärr.