Igår tog jag tummen ur och ringde det där jäkla samtalet för att se vad det är som dröjer. "Ja, tyvärr är det ju väldigt långa väntetider. Jag ser här att du väntar men det finns ingen tid inlagd.. jag kollar upp och det och återkommer!". Efter det samtalet blev jag helt matt. Lät på henne som att det blivit fel, att det borde ligga en tid inlagd. Så jag kände att jag har väntat i tre månader på ingenting. De har glömt bort mig eller något. Det har gått över ett år sedan jag tog beslutet och ringde första samtalet till psykiatrin för att få en remiss..  men har det ens hänt något?? Jag har träffat psykiatrikern, träffat läkare på ENID 1 gång och läkaren på CASM 2 gånger. 4 träffar på över ett år. Ska det verkligen vara så? Speciellt när det gäller såna här saker som tär på en så sjukt mycket psykiskt. Med tanke på att antal självmord bland transpersoner är rätt så hög så är det väl rätt konstigt att allt tar sån jävla tid? Jag kan förstå att folk inte orkar. Självklart är det mer än väntan som spelar in, men att leva ett år i väntan och ovisshet är jävligt tungt. Hur som helst så mådde jag inge bra alls efter det samtalet. Tänkte bara mörka tankar. Kröp ner bredvid Elin som låg och sov efter en jobbnatt och bad henne att bara hålla om mig, istället för att låta de mörka tankarna ta över och ta kontroll över mig. Det var ett bra beslut för efter ett tag så fick hon mig att skratta igen. Kan ju inte påstå att jag mår bra nu. Men bättre. Lite.

 

 

Idag på jobbet så ringde en psykolog upp mig i alla fall. Hon bad om ursäkt för att det dröjt så "något måste ha blivit fel" ursäktade hon sig med. Jag orkade inte tjaffsa emot och säga att det inte får bli fel. Kändes i alla fall bra att hon ringde upp mig så vi kunde boka en tid, istället för att få en kallelse som kanske inte passar så jag då måste ringa och byta tid och ha mig. Såklart så fanns det ingen tid nu snabbt. Hon vill ge mig en så snabbt som möjligt eftersom att jag väntat så länge sa hon, men ändå är det en månad fram i tiden. Men men. Tisdag 3.e mars så får jag äntligen komma dit i alla fall. Då ska vi prata lite om upplägget och boka nya tider sa hon. Hon verkar trevlig i alla fall, så det känns skönt. Nu när jag till slut är "inne" så känns det som att det inte borde vara sån fruktansvärd väntetid. Inte i just den här etappen i alla fall. Hoppas jag.