Först frågade hon massa frågor. Vad jag jobbar med, familj, civilstånd, uppväxt osv. Sen frågade hon lite om hur jag var som barn, när jag kom på att jag inte ville vara kvinna osv, och så fyllde vi tillsammans i ett papper där det var en människas kropp och streck utifrån alla olika delar som jag fick betygsätta mellan 1-5. Det kändes väldigt nyttigt faktiskt, att se hur jag verkligen tycker om min kropp och de olika delarna. Vissa var lite konstiga som "panna" och "öron". Inget jag direkt tänkt på. Men man fick en bra översikt över vad det är som antagligen kommer förändras när/om jag väl börjar på hormoner. Så pratade vi lite om mina tankar kring brösten, för som det är nu så är det ingenting man får betalt utav landstinget genom den mottagningen eller hur man ska säga. Det ingår inte i diagnosen man isåfall sen får, hon sa att det hon däremot kan göra är att skriva en "intyg" om man vill finansiera det själv, att det är "okejat" liksom. Men hon sa att det är så det ser ut nu men det kan komma att ändras och då jag ännu inte är helt säker på hur jag vill göra (vilket jag kommer skriva mer om i ett senare inlägg) så kändes det ok. Steg 1 för mig är att börja på hormoner och sen se hur jag känner över min kropp efter det. Men sen frågade hon också om jag ville frysa in några ägg så att jag kan bli gravid i framtiden, då blev jag lite förvirrad för jag trodde man bara slutade med hormonerna då för att få igång mensen igen och att allt då skulle funka som vanligt och hon bekräftade att det var så men att det kan ta mellan 3-9 månader innan mensen kommer igång och det kan vara skönt att ha ett till alternativ typ.

Vi diskuterade lite hur tidsspannet ser ut och hon sa att jag kommer träffa henne en eller två gånger till, sen kommer jag få träffa en psykolog ett par gånger och en endokrinolog. Sen skulle jag få komma med Elin och mamma och kanske syskonen också en gång så dom vet lite mer vad som kommer ske. Men till senvåren någon gång kanske jag kommer få börja på hormoner!

Hon ritade även upp en rak linje där man på ena änden vad CIS-person och andra Transsexuell, som jag visade i mitt första inlägg, och jag hamnade ju då någonstans mitt på. Men hon berättade att många, men inte alla, som är mitt på förr eller senare kommer hela vägen till trans. Antingen för att det är en process och det tar tid att vänja sig själv, men att man sen kommer på att man faktiskt är transsexuell, eller, det lite mer deppiga alternativet, är dom som känner som jag men som inte pallar. Som det blir för psykiskt påfrestande för att stå ut med folks dömande och frågor "är du tjej eller kille?" osv, så dom väljer helt enkelt att gå över helt. Det senare tror jag dock inte är något som kommer drabba mig. Jag har inget emot att folk frågar, sen finns det ju idioter men dom kan man försöka ignorera. Däremot vet jag inte hur det är med det första alternativet. Det är möjligt. Kanske. Jag vet inte. Fast nej. Eller?

Hon sa att jag ska få träffa en logoped i alla fall eftersom att jag frågade lite om hur mycket rösten kommer förändras och så med tanke på att jag sjunger. Sen snackade vi lite om skägg också vilket jag ju inte vill ha om jag nu ska vara neutral, det definierar en lite som en man ju. För, som jag förstod det, är det nästintill omöjligt att hitta en mellandos med hormoner. Antingen blir det eller så blir det inte. Så hur mycket skägg jag isåfall kommer få är genetiskt. På en gång när jag var klar så skrev jag till brorsorna och frågade hur mycket skäggväxt dom har. Men som jag gissade så är det ingen som har jättemycket så jag kommer inte få något helskägg precis!