.. men det står rätt still med allt. Väntat i två månader men har fortfarande inte fått någon kallelse.Det känns som om jag för varje dag som går, mår sämre och hatar min kropp lite mer än vad jag gjorde dagen innan. Det blev särskilt påtagligt för en vecka-ish sen när jag handlade kläder. Inget passar eller sitter bra. Så jävla frustrerande.
Har kommit igång med träningen nu iaf. Tre gånger i veckan kör vi, mage & rygg, armar & axlar och ben & rumpa. Imorgon drar min thaiboxning igång också. Rätt nervös över att gå dit själv, men ändå riktigt taggad. Maten har jag kommit igång med också så nu är det LCHF för hela slanten. Min diabetes är mycket mer lätthanterlig i det långa loppet, även om det är lite krångligt nu så här i början innan jag fått till det med alla doser och så.
Nu vill jag bara utfärda en liten varning. Jag vill börja med att understryka att den här bloggen är för att jag ska kunna skriva om allt som rör min könsidentitet, även sådant som är barnförbjudet. Kanske speciellt sådant, eftersom att det kanske inte finns att läsa om överallt, men det är ju något som är högst aktuellt för oss transpersoner. Men det jag vill säga är att om du är en person som tycker att man ska hålla sitt sexliv för sig själv, så kan du sluta läsa nu. Speciellt om du är en familjemedlem till mig eller Elin och inte vill ha den informationen. Tack på förhand. Ni andra, var så goda att läsa vidare:
Elin är den som räddar mig ifrån mörkret varje dag. Klart jag trillar dit ibland, men hon får ut mig igen. Igår var hon alldeles fantastiskt. Jag har som sagt haft väldigt svårt för min kropp. Den är liksom… fel. På alla sätt. När jag och Elin haft sex så hon inte fått tillfredsställa mig för att jag känner så. Så igår låg vi i sängen och Elin var på humör. Men inte jag och jag sa att det antagligen är för att jag hatar min kropp så mycket. Så sa hon plötsligt "ställ dig upp, jag vill testa en sak" efter lite lama protester så gjorde jag som hon sa. "Ta av dig byxorna" och när jag stod där utan byxor öppnade hon vår godislåda och tog fram vår strap-on och sa åt mig att sätta på mig den och sätta på mig byxorna igen och lägga mig bredvid henne, vilket jag gjorde under lite nervösskratt medan Elin var väldigt respektfull och tittade åt ett annat håll när jag tog av mig helt på underkroppen och satte på mig den. Det känns ju så jävla fånigt. Samtidigt som det känns rätt bra. Men så låg vi där bredvid varandra och Elin strök mig över magen och mös, men utan att bli sexuell. Så tittade hon på mig och frågade vad jag tänkte på. Då brast det för mig och jag började gråta. Det var bara så.. fint av henne. Att ta initiativet till det för att jag skulle känna mig lite bekvämare med mig och min kropp. Att hon gjorde det så casuall, som att det inte var någon big deal. Det var vad jag tänkte anledningen var till att hon sa åt mig att göra det. Jag frågade henne sen vad hennes anledning hade varit och hon sa att hon ville se hur jag reagerade. Tror kanske inte hon väntade att jag skulle börja grina dock. Sen var det ett virrvarv av tankar i mitt huvud som bara flög runt och runt och jag kunde inte ge något svar när Elin frågade vad jag tänkte på. Låg mest och nervösskrattade. Sen sårade jag oavsiktligt Elin också genom att nervösprata för att komma bort ifrån mig och mina tankar. Jag försöker alltid att svara på raka frågor men gällande just det här så.. Vet jag bara inte. Det är så mycket tankar och känslor och då blir det svårt att prata. Speciellt som jag brukar vilja ha lite tid till att tänka igenom varför jag reagerat och känt som jag gjort.
På ett sätt så känner jag mig lite löjlig. Eller snarare så att det känns som att andra tycker att det är löjligt. Här kommer jag som varit tjej hela livet och så plötsligt vid 21 års ålder kommer jag på att jag inte vill vara det men vet heller inte riktigt vad jag vill vara. Fast jo, jag känner mig lite löjlig också. Att ta på sig en strap-on för sexets skull är en sak. Men att jag sen dessutom njuter, eller snarare mår bra, av att "ha en kuk"… det känns lite löjligt på något sätt. Eller kanske inte löjligt.. Snarare så att jag kanske.. Skäms lite? Skäms över att jag är så "konstig" och annorlunda. Men det får mig ju att undra, varför känns det samtidigt så bra? Det har ju inte varit någon önskan jag haft tidigare.. Så varför har den kommit nu? När jag fick frågan på utredningen om jag ville ha en penisprotest så sa jag nej.. Men nu har jag börjat fundera på det. Det kanske vore najs? Tankarna om brösten har förändrats också. Förut tänkte jag att jag ville ha kvar dem tills jag fått barn och fått amma, och sen ta bort dem. Men nu.. Jag vetifan om jag kan vänta så länge. Först plugga klart - 2½ år, sen ha fast arbete och inkomst. Sen, om jag och Elin fortfarande är tillsammans då, så är ju det en hel jävla process för att få barn liksom. Jag vet att jag säkert kommer ångra och sörja att jag aldrig fått amma men.. Jag kan inte gå runt och må så här dåligt över mina bröst i flera flera år till. Det går inte.
- Cim
