Det här är ett ganska svårt ämne att skriva om. Inte svårt som att det är jobbigt utan bara.. svårt. Jag vet inte riktigt vad jag vill säga eller var jag ska börja. Det är så mycket känslor inblandade, speciellt sånna jag inte förstår. Saker som påverkar mig i det dagliga livet, saker jag kan få psykbryt på.

 

Vi börjar med brösten, bara för att börja någonstans. Som jag skrev tidigare så har jag aldrig använt BH sedan jag köpte min första binder. Jag hade väldigt länge kvar ett par stycken, utifallatt. Men det kom aldrig något utifallatt-tillfälle så till slut så åkte även de i soporna.

 

Jag minns när jag fick hem min första binder. Jag visste direkt vad det var när jag fick ett litet paket i posten och jag sprang upp till min lägenhet för att prova den. Det var skitsvårt. Jag stod i en onaurlig vinkel för att få på den och den var tight som fan. Trodde inte det skulle gå först, jag slet och drog och fick sjukt med kramp i armarna. Men till slut så! Eftersom att den var sprillans så satt den väldigt hårt och jag var så nöjd. Brösten syntes inte mer! ...Fast det gjorde de ju. Det vara bara första känslan, av att först ha c-kupa till relativt platt. Men det tog inte lång tid innan jag ville bli ännu plattare. Försökte olika varianter men antingen var det för dyrt eller för krångligt. Sen finns de ju ändå kvar där på kvällen när man tar av sig kläderna för att sova. Det var ett långt tag som jag inte ville se mig själv naken i spegeln. För det kändes inte som att det var mig jag såg. Det gör det fortfarande inte, men jag har väl lärt mig att stå ut med det.

 

Vilka kläder jag har på mig spelar stor roll också. Skjortor är det bästa tycker jag, de sitter rätt slappt och ser snyggt ut. Höst och vinter är najs för då kan man gå runt i tjocktröjor och grejer och då lyckas man dölja brösten bra. Sommaren är värst. Det är svettigt och det är inte speciellt skönt att ha en åtsittande binder på sig då. Sen vill man ju gärna gå i typ linne men har man binder under så ser det inte så snyggt ut. Och att bada. Fyfan. När jag inte längre stod ut med värmen och var ute i skärgården så blev det klädbad. Sola går ju inte så bra heller. Nej, usch, brösthelveten.

 

 

Men det är så jävla svårt det här. Jag vill ju en dag operara bort skiten, mastektomi som det heter i medicinska termer. Helst igår liksom. Samtidigt som.. jag inte vill det. Jag vill ju ha barn. Det har jag velat ha i många år. Jag känner inte att alla mina barn måste ha mitt DNA, men åminstone ett. Jag vill vara gravid, åtminstone en gång. Och jag vill amma. Det är ju där kruxet är, man kan inte amma om man inte har några bröst. Och så tänker jag.. tänk om jag väntar med att ta bort brösten tills jag får barn.. och så funkar det inte med amningen? Då kan jag ha gått i många år och mått dåligt över dem men hållit ur för just det syftet men så går det inte. Den risken finns. 

 

Det känns som om det finns mycket att skriva om om brösten. Finns dagar jag inte velat gå ut, eller ens upp ur sängen. Dagar jag bara legat och stirrat i taket och hatat mina bröst. Men för att inte bli långrandig så går vi vidare till höfter och mage. Jag har ett par kilo för många och det mesta har satt sig på just mage och höfter. Det gör att det blir svårt att hitta kläder som sitter bra. Som jag nämnde tidigare med linne på sommaren, det ser inte bra ut. Så brukar ta mig en öppen skjorta eller, allra bäst, en kavaj. Det döljer rätt bra! Men det är skitjobbigt att alltid behöva dölja diverse saker. Speciellt när det blir varmt och man inte vill något hellre än att ta av sig lite.

 

Appropå att ta av sig. Det här är kanske ett lite känsligt ämne, men det känns viktigt att ta upp ändå. För mig var det inte tydligt varför jag var som jag var förrän min kurator föreslog det. Men jag har ju Elin, min underbara flickvän. I ett förhållande så ser ens partner alla ens sidor, både psykiska som fysiska. Det var väldigt jobbigt i början att vara naken framför henne. Kan inte påstå att det är borta, men jag har lärt mig hantera det. Som de flesta par så har vi ju sex. Jag har tidigare inte haft några problem med sexdriften, den har funnits där och brunnit med en stadig låga. Men så märkte jag att jag inte längre krävde sex på samma sätt. Det räckte bra med att bara ligga och krama och pussas. Det blev väl lite frustrerande för Elin efter ett tag och hon tog upp det och jag började fundera på det tillsammans men min kurator. Så kom vi fram till att det säkert bottnar i att jag inte är bekväm i min kropp och därför är startsträckan så mycket längre. Det är liksom inget jag ligger och tänker på direkt. Inte "åh nej nu rör hon mina bröst som jag hatar och inte ens vill ha", utan det är något som finns där hela tiden och gör det svårare. Det är svårt att förklara.. men jag tror att de i samma situation kan förstå.

 

Sen har vi såklart själva könet. Först och främst vill jag säga att jag bara kommer nämna det som det kvinnliga och det manliga könsorganet, eftersom att alla könsord låter så jävla konstiga. Antingen låter det för grovt eller för barnsligt. I alla fall. Det här är ett komplicerat ämne. Jag har ingen önskan om att genomgå en könskorrigering. Dels för att det inte finns några bra sätt, det går typ inte att få ett fullt fungerande manligt könsorgan och dels för att min önskan inte är att bli en man, jag vill ju vara neutral. Det låter kanske inte så komplicerat i sig. Men sen så kommer tanken "hade jag varit född som man så hade jag nog inte haft samma funderingar kring min könsidentitet". Jag vet inte riktigt vad den tanken betyder. Men jag känner nog lite att.. jag bara inte vill vara kvinna. Så att istället bli en person som inte har någon tydlig könstillhörighet är det lättaste alternativet.

 

Vill passa på att tipsa om denna sida "http://www.transformering.se/" Den är verkligen superbra! Både för de som själva går igenom detta och för vänner, familj, partners och andra! Finns mycket bra information att läsa för den som vill :)

 

- Cim